Mitt perspektiv på Cancer

Words twenty two

Behärska dig! Behärska mig själv! Behärska situationen! Behärska det! 

Ja. Det är precis det jag gör. Behärskar mig. Försöker. Tar ett djupt andetag. Andas in. Andas ut. Inte känna smärta. Inte tänka smärta. Behärskar mig. Försöker. Tar ett djupt andetag. Andas in. Andas ut. Behärskar. 

Sju år. Sju år är mycket i dag. Men det är inte bara sju år. Det är ungefär tvåtusen femhundra fem dagar. Tvåtusen femhundra fem. Varje dag av dessa tvåtusen femhundra dagar hugger det till i hjärtat. Varje dag. En gång om dagen. På sju år. Ibland bara några minuter. Ibland någon timme. Ibland en hel kväll. Ibland hugger det till en hel dag. Olika länge. Varje dag av dessa tvåtusen femhundra dagar hugger det till olika länge, varje dag på sju år. 

Vad gör man? Vad gör man när det hugger till i hjärtat? Vad gör man när tankarna snurrar i huvudet? Vad gör man när det hugger till i hjärtat som en kniv som dras uppifrån och ner? Samtidigt som det känns som en smärta som kramar ut det onda som blir större och större. Vad gör man? 

För sju år sedan visste jag inte att jag inte vad jag skulle ta vägen när hjärtat minst en gång om dagen högg till och ögonen utbrast i stora krokodiltårar rinnandes ner för kinderna. För fem år sedan visste jag att när det högg till i hjärtat minst en gång om dagen och krokodiltårarna rann ner för kinderna, att det skulle ta slut efter ett tag men smärtan kunde jag inte behärska. För tre år sedan visste jag att när det högg till i hjärtat minst en gång om dagen och krokodiltårarna hade förvandlats till en eller två tårar ner för kinderna, att det skulle ta slut och att jag skulle ta ett djupt andetag för att lugna mig själv. För ett år sedan och framåt i dag så vet jag att när det hugger till i hjärtat minst en gång om dagen och tårarna har förvandlats till inga tårar alls ner för mina kinder, att det kommer ta slut och jag ska ta ett djupt andetag för att lugna mig själv och blicka upp mot himlen, le och förstå hur självkontrollen jag kan styra på mina känslor fungerar. 

Jag behärskar mig. Behärskar mig själv, mina känslor, min kropp. 

Tar ett djupt andetag. Andas in. Andas ut. Känner smärta. Tänker smärta. Behärskar mig. Men jag vet att den smärta går över efter stunden. Men kommer tillbaka igen.

Tar ett djupt andetag. Andas in. Andas ut. Känner smärta. Tänker smärta. Vet att det är sorg. Som jag kommer få leva med livet ut. 

Tar ett djupt andetag. Andas in. Andas ut. Känner smärta. Tänker smärta. "Älskade mamma, det är okej att du plågar mig med saknad och förtvivlan utan dig vid liv, men älskade mamma, se till att bägaren aldrig rinner över och att jag alltid kommer vara starkare än smärtan. För ibland när hjärtat hugger till, så är slaget starkt nog att få mig att inse, att sju år inte är så mycket när jag minst har sjuttio år kvar, utan dig vid liv." 

Words twenty one

Den där tanken slog mig när jag skulle sova häromkvällen. Naturligtvis mamma. Men också den där tanken om tacksamhet och att jag ändå tog vara på tiden tillsammans med henne. Ibland funderar jag på hur annorlunda mitt liv hade varit i dag om min mamma levde, för det hade varit annorlunda. Jag kan tänka hur kul jag och mamma skulle ha tillsammans, våra shoppingturer eller kanske gått ut ibland och tagit ett glas vin eller två, ha mor och dotter tid tillsammans bara hon och jag. När jag tänker på detta så rinner tårarna ner för kinderna samtidigt som jag sitter med ett sånt där fånigt leende på läpparna. För jag vet hur lycklig jag hade varit. Att få se mammas leende, höra hennes röst och skratt. Bli omfamnad av just henne, min mamma. 

Men jag minns tiden med mamma, alla utflykter vi gjorde tillsammans. Eller när jag var liten och vi lekte. Men också de sista åren tillsammans när jag till och med sov hos mamma. Att få krypa ner i samma säng och båda börja gapskratta för jag eller hon sa något roligt och klockan är sent in på natten. Eller att vakna av mammas mjuka hand som stryker en på kinden och säger att man måste gå upp för att äta frukost. 

 

DET GÖR SÅ FRUKTANSVÄRT ONT I HJÄRTAT. KÄNSLORNA BARA VÄLLER RUNT UPPIFRÅN OCH NER I KROPPEN. MIN MAMMA. LIVET ÄR FRUKTANSVÄRT HEMSKT ÄCKLIGT ORÄTTVIST. OCH JAG KOMMER ALDRIG FÖRLÅTA LIVET FÖR ATT MIN MAMMA INTE LEVER. MEN JAG KOMMER FÖRLÅTA TIDEN FÖR ATT JAG FICK ELVA ÅR TILLSAMMANS MED MIN MAMMA. OCH DET ÄR DE SOM HAR GJORT MIG TILL DEN JAG ÄR I DAG. TROTS ETT KROSSAT HJÄRTA OCH ENORM SMÄRTA FÖR ATT MIN MAMMA BLEV EN ÄNGEL DÄR UPPE BLAND MOLNEN ALLDELES ALLDELSE ALLDELSE FÖR TIDIGT. 

Words twenty

"Tänker du mycket på mamma?" frågade pappa mig häromdagen. 

- Ja, varje dag, särskilt på kvällarna.

Det går inte att inte tänka på mamma. Hon är ju som fastprintad i min hjärna. Om jag gör saker som jag vet mamma gjorde så dyker hon direkt upp i mina tankar. Eller som när jag sätter mig i hennes bil så dyker tankarna upp varenda gång att här satt mamma också. Middagarna tillsammans med pappa när vi barn är själva med honom, vi pratar om gamla minnen och om vårt bäbä - vårt helt perfekta hem. Vi pratar om roliga fina minnen. Som när man inte kunde sova hemma på bäba och man visste att mamma satt nere i soffan i vardagsrummet sent på kvällarna, jag minns att jag ofta smög ner och satte mig i soffan och lutade huvudet mot mammas axel. Jag sa att jag inte kunde sova, hämtade kaninen som satt i buren på golvet, och där satt mamma, jag och Busan tillsammans och gosade. Ibland kunde jag säga att "Busan är sugen på choklad", antingen gick jag eller mamma ut i köket och hämtade några bitar marabou, men vem var det egentligen som var sugen på godis en sen vardagskväll....jo jag, vilket mamma också visste, men hon sa alltid "Det här får du inte berätta för pappa". 

 

Det finns så många fina minnen, saker man skrattar åt eller saker som bara är typiskt mamma-minnen. Och jag älskar att minnas mamma, för man blir glad i hjärtat trots att det värker av smärta.

Jag har märkte av på mig själv att det senaste året har saknade påverkat mig mer än vad det gjorde för bara några år sedan. Själv tror jag att det har att göra med att jag faktiskt börjar bli vuxen. Och om bara några månader så slutar ett kapitel, jag tar studenten. Jag fasar lite för den dagen, för min dröm har alltid  varit att få planera studenten tillsammans med mamma och kunna få springa ut från samma skola som hon själv och bli omfamnad. Men jag kan inte planera den med mamma, jag kan inte heller bli omfamnad av henne, jag kan bara springa ut genom samma skola, där min mamma för flera år sedan sprang ut med lyckotårar rinnandes för kinderna och lyckans skrik över att hon har tagit studenten. 

 

Jag saknar min mamma något otroligt. Lär alltid göra. Men för varje dag och för varje tanke så lär man sig lite till att handskas med saknaden. Men ibland är saknaden som en dimma, en dimma man inte tar sig ur och man tror att man är helt vilsen och ensam. För vissa stunder känner jag mig ensam, för att jag inte har någon mamma. För jag saknar min mamma. 

Hyllning & tack

Ett fåtal gånger under mina senaste år i skolan har jag kunnat få använda mina erfarenheter och bilda ord samt meningar och förmedlat till andra. Jag minns på högstadiet så skulle vi skriva om en viktig händelse, som en berättelse. Jag valde då att berätta om julen tvåtusen åtta och framåt till den tolfte januari när sista andetaget togs. I ettan på gymnasiet kunde jag genom nationella i svenska använda mina tankar och erfarenheter om cancer i ett tal. Nu i trean så har vi ännu en gång hållit tal, ett högtidstal som var helt och hållet valfritt. Jag valde därför att hylla och tacka de två personerna som har fått mig till att bli den jag är i dag. 

Att hålla talet för den del av klassen var skönt på ett sätt. Men samtidigt som står där och man ser in i alla andras ögon som vattnas mer och mer så pumpar hjärtat extra fort och kroppen börjar skaka. Jag har så många gånger talat om min mamma för andra men varenda gång så reagerar kroppen likadant, jag tror hellre aldrig att det kommer gå över. 

Jag lät pappa läsa talet och han sa till mig med tårar i längst kinderna " Det var jätte fint, du är jätte duktig på att skriva om känslor och sådant, det har du ärvt från mamma". Och ja, tack mamma för ännu en otrolig egenskap du har gett mig. 

 

Talet; 

Det är svårt att vara någons barn, det är svårt att vara någons mamma, det är svårt att vara någons pappa. Med andra ord är det svårt för alla att vara en del av en familj. Men det är just det det handlar om, att tillsammans bli ett.

 

Sedan jag föddes har jag alltid varit pappas lilla flicka oavsett vad. Trots det så var min ledstjärna i vardagen min mamma. Det var hon som födde mig, hon som matade mig, hon som skämde bort mig när jag blev äldre med allt från kläder till dockor, som lät mig var ute lite extra länge på kvällarna trots att jag bara var sju år och lekte hemma på gården, eller som oroade sig lite extra när jag skulle gå till affären för att köpa glass och ville att jag skulle ringa både när jag kom fram och när jag var på hemväg. Det vår sådan min mamma var, överbeskyddande, vilket jag tror flera föräldrar är och inte bara mina.

 

 

Just nu i denna stund vill jag tacka samt hylla min mamma, min stjärna i vardagen men även min pappa, som är min hjälte.

 

När jag får frågan “Vad vill du bli när du blir stor?”, så har jag alltid tankar om olika drömyrken men min allra första tanke är alltid “Jag vill bli precis som min mamma”.

 

För det fanns så mycket som min mamma var bra på, fina egenskaper hade hon också men framförallt var hon allra bäst på att vara min mamma, världens bästa.  

Men så en dag slocknade min stjärna, efter en obotlig kamp som gick i förlust mot cancern två dagar innan jag skulle fylla tolv.

 

Det är svårt att föreställa sig något som man själv inte har varit med om eller som man inte tro ska inträffa, men ibland inträffar oväntade saker ändå. Det var just det som hände min familj. Livet vändes upp och ner.

 

Jag fick en riktigt skyddsängel en sådan med stora vita vingar och en skimrande gloria, som kunde titta ner på oss från de vita molnen uppifrån den klarblåaste himlen, men min pappa blev också min hjälte.

Man kan inte alltid ta en förälders kärlek till ett barn förgivet. Och alla föräldrar orkar inte alltid dra hela lasset själv, men det gjorde du kära pappa.

 

För min pappa fick oavsett vad inta rollen som både en mor och en far. Jag vet att jag inte alltid är världens bästa dotter som är hjälpsam och lydig, för jag är rätt lat men det står ju faktiskt i horoskop att stenbockar är lata så jag kan ibland med glimten i ögat skylla på det. Även jag har en vilja och är envis vilket avspeglar en del av min pappas personlighet, som när vi en gång skulle laga tacos och han blev irriterad för att jag skar paprikan på ett sätt för att slippa skära sönder kärnhuset medan han gjorde på ett annat sätt, dock var ju mitt sätt lite bättre.

 

Men min pappa är inte bara min hjälte för att han är envis och har en stark vilja, min pappa är min hjälte för att han har gett mig och mina bröder en sådan bra uppväxt som vi aldrig trodde att vi kanske skulle lyckas få ändå, trots allt elände. Vi har varit ett team både i medvind och motvind. Och när det har varit extra tufft har pappa alltid haft en axel som man kan luta sig på och alltid påmint oss barn om att “Mamma hon är stolt över oss alla” och “Mamma finns alltid här runt omkring er”. Och de orden är jag tacksam för att få höra även idag, trots att de är sju år sedan jag gav min mamma den allra sista kramen.

 

Även fast jag inte hade min mamma vid min sida i mer än elva år så finns det mycket jag minns och är lycklig av att fått ändå. Och allra lyckligast är jag över att jag har er (dem) som mina föräldrar men även att jag fick två små bröder att få dela livets berg-och-dalbana med. För det vi har gått igenom är verkligen en berg-och-dalbana i sig. Och än är inte den resan slut.

 

Mina föräldrar, min mamma och min pappa, ni (dem) har gjort allt, och jag kommer aldrig någonsin kunna uppskatta några andra människor lika mycket som jag uppskattar er (dem).

 

Det enda jag kan säga är:

Tack mamma för att du visade hur man stod upp för sig själv och respekterade andra människor i sin omgivning.

Tack pappa för att du fick mig till att aldrig sluta kämpa när livet fick en drastisk förändring och att du alltid talar gott om mamma..

Tack mamma och pappa för att ni visade mig vad kärlek är och att det kan vara så mycket mer än bara känslor. Och att kärlek finns tillgängligt för alla men på olika sätt från olika personer.

 

Words nineteen

Sådär efter fem månader sen senast så har allt och inget hänt, inprincip. Jag har känt mig ledsen, arg, frustrerad, orättvist behandlad, glad, mått bra, lycklig, egentligen allt en människa kan känna. Denna höst har det varit många gånger jag har reflekterat över livet, skickat önsketänkande tankar till mamma och bara hoppats på det bästa. Jag har skickats mellan förtvivlan och hopp. Familjen föll isär, delar splittrades men satte ihop igen. Min ena kämpe slutade att kämpa och ville helst av allt bara ge upp. Men att finna livsglädjen har varit viktigt, oerhört viktigt. 

Men när allt blev bra igen så kommer man dit, i slutet varje år, då två tunga månader sveper förbi en. December-Januari, helvetes månaderna. 

Julen har alltid i min barndom varit något jag har hållit varmt i hjärtat. Det har varit gemenskap, kärlek och lycka att hela familjen träffades, åt mat tillsammans och umgicks en hel dag. Men ju fler år det går desto mer blir julen obetydlig. Jag njuter inte att lyssna på "Nu tändas tusen juleljus" eller "Merry Christmas and a happy new year". Jag kan inte njuta av att sätta upp stjärnor i fönstret, titta på julkalendern, sätta upp tomtar och julgran. Baka lussebullar och pepparkakor eller ens hitta på något att önska mig i julklapp. Önska mig. Vad ska en värdslig sak göra för att jag ska må bättre, nej den gör ingenting. 

"Tomten jag vill ha en riktigt jul, en sån som man har, när man var liten." Det är de jag kan relatera till. Jag vill ha en jul med familjen. Jag vill ha en jul med min mamma, min förebild, min hjältinna. 

Sedan kommer årets sista dag och det ska firas med pompa och ståhej. Nej. Nyårsafton är som domedagen. Det är slutet. Nyårsafton är dagen då mitt hjärta började spricka. Det var aldrig något "Gott nytt år" då tvåtusen åtta, det var mer "Er mamma kommer inte att klara sig så mycket längre, de är snart slut". 

 

Jag tror aldrig jag någonsin kommer att vänja mig vid att jag inte har en mamma. Inte heller vänja mig att hitta tillbaka till den där kärleksfulla glädjen som så många har för jul och nyår. Det tär på en, det gör ont att ens nämna orden men ändå står jag där så rakryggad jag kan och försöker, jag försöker så hårt men helst vill jag bara vika mig. Kanske gör de inte lika ont som första åretn men jag vet inte hur de känns att inte ha ont och varje år så kommer högtiderna tillbaka, och jag kommer aldrig ha chansen att springa ifrån de, aldrig.  

På min önskelista längst upp kommer det alltid stå att jag vill ha; MIN MAMMA VID LIV.

Words eighteen

Vem är du? Vad är de som har gjort att du är du? Barndomen? Intressen? Människor? Vad?

Mitt tredje år på gymnasiet började för några dagar sedan. Jag har fått en hel del nya kurser, så som sociologi. Vår lärare ställde oss mot väggen och gav oss ett blankt papper och en penna. Där skulle vi svara på just frågan "Vem är du?" 

Till en början är de svårt att beskriva vem man själv är. För vem är jag, egentligen. Men ju mer jag försökte förklara vem jag var så insåg jag också att utan händelser som har inträffat i mitt liv, så skulle jag inte vara jag. Jag tror att min största del som person formades när cancern blandades in i min vardag och tillslut slukade min egna mor.

Man kan säga saker många gånger, men det är självklart att jag saknar henne. Att jag saknar en modergestalt i mitt liv. Att jag saknar mamma, min egna mamma.

Man kan säga saker många gånger, jag är ändå tacksam, jag är glad, jag mår bra, jag är framförallt stolt, stolt över mig själv, stolt över mina bröder och stolt över min pappa. Jag har de trots allt bra.... utan min mamma, om de nu är tillåtet att se det på de här sättet... vilket jag tycker det är. Jag kunde alltid ha haft det värre, men jag har lärt mig smärtan av saknad, smärtan av sorg och smärtan av att klara saker på egen hand. 

Men det finns vissa stunder då jag har tänkt, stunder då jag har föreställt mig hur livet hade sett ut om mamma bara hade överlevt den här elaka sjukdomen. Om hon hade vunnit kampen, kampen mot cancer. Det är mycket som spelar roll just på detta, hur hade livet sett ut. Ännu en intressant fråga, vem hade jag varit?

Det finns en medicin. En ny medicin. Den finns inte i hela Sverige ännu men i vissa städer så som Stockholm och Skåne. Människor som har haft cancer och som har tagit denna medicin har överlevt, dem har blivit tumörfria. Visst är de orättvist, kan jag känna ibland. Visst är de orättvist att det inte fanns något man kunde göra för att rädda mamma just då, tvåtusen nio i januari, några dagar innan jag skulle fylla ynka tolv år. Men visst är det också fantastiskt. Det finns hopp, de finns hopp om att vi människor ska vinna över den här förbaskade sjukdomen som plöjer oskyldiga människor, unga som gamla, när dem egentligen har så mycket mer att leva för och ge. 

Men livet är orättvist, och man lär sig att leva med smärtan. För ibland så har man de ändå bra, som jag. 

Words seventeen

Det värsta kommer nog att vara sjukhusmiljö. Att vara tvungen att få dessa tysta korridorer med vita väggar och en bänk eller två lite här och där, till en vardag. Ta tillbaka in i livet, för en stund i alla fall. Men också att ha en förälder som kommer vara sjukskriven. Alla känslor som befann sig inom mig för 8-9 år sedan när allt detta började med mamma, får mig at må illa. Dessa känslor kommer tillbaka. 

Men det som inte är så farligt är att pappa kommer ju att bli bra. Han kommer att bli frisk. Han kommer klara det här. Det fina i detta är, vi har en till förälder, bonus-mamma. Vi kommer aldrig att bli lämnade själva, aldrig någonsin.

Men att åka till sjukhuset igen, de får mig att må illa. Jag är inte rädd för situationen, jag är rädd för dessa korridorer. Där jag som 11 åring gick i oro och tårar i ögonen och även fick beskedet om att min mamma dog. De är en plats som jag inte tycker om, för mycket känslor mellan fyra väggar. Det blir för mycket. 

Kommer aldrig vänja mig. 

Words sixteen

Det slog mig idag när jag satt där på morfars balkong i solen, i mammas barndoms hem, att här satt mamma också när hon var i min ålder. Det slog mig att här sitter min morfar på 80 år utan sin dotter men framför sig sina barnbarn utan sin mor som är bortgången. Det slog mig att min morfar kunde nog aldrig föreställa sig att hans dotter en dag skulle somna in tidigare än vad han gör. 

Det slog mig att mormor och morfar har förlorat de allra viktigaste dem hade tillsammans. Min mamma. Min älskade mamma.

Visst är de egentligen konstigt om man tänker efter. Livet är så oförutsägbart. Man vet aldrig vad som komma skall. Aldrig någonsin kommer man vet hur saker och ting kommer att blev just med tanke på att allt handlar om rätt tid och rätt plats. Dagar, timmar, minuter, sekunder, hundradelar - det spelar roll. Stor roll. Ibland alldelse för stor roll. 

Det slog mig vart har mamma tagit vägen egentligen. Vart har hennes själv tagit vägen. Vart befinner hon sig nu. Är hon helt borta, alldeles borta. 

Många frågor inga svar. Det enda svaret jag kommer få leva med är att min mamma dog av cancer. Varför hon, varför jag, varför oss, varför ens. De är många frågor jag aldrig någonsin kan få ett svar på varför de just var min mamma som inte skulle få leva. 

 

För livet är för jävla orättvist och jag hade gjort allt och lite till för att mamma hade levt. Man kan inte sakna någon så mycket som jag gör, för de gör ont, djupt in i hjärtat. Trots ständig saknad så tror jag ibland inte att jag har haft någon mamma. Ibland känns de som att jag inbillar mig att mamma aldrig har levt, och jag kan inte förlåta mig själv över att jag får såna tankar eller känner så. Men det är så konstigt när de har gått 6 år och man inte har sett, hört, eller rört sin mamma, för att hon inte lever. 

Det slog mig att man klarar så mycket i livet trots otur. Otur har alla, bara olika mängder och på olika sätt. Men en sak är säkert - allt är oförutsägbart. De händer när de händer. Förlora eller vinn, ingen vet. 

Words fifteen

De är så mycket lättare att skriva om mina egna tankar såhär sex år senare än att berätta historien som inträffade då. Mitt minne är inte så pass bra som jag egentligen önskade, men visst kommer jag ihåg mycket men de finns så mycket mer som hände och inte bara det jag kan få ner till meningar och dela med mig. De senaste dagarna har jag haft många tankar på just mamma. Senast bara idag när jag satt ute i solen med en kopp kaffe. Jag är arton år och myndig. Jag hade önskat så mycket att mamma hade funnits med nu. Samtidigt undrar jag hur livet hade sett ut om mamma hade levt idag, om mamma och pappa kanske ändå hade flyttat ihop för att dem var bästa vänner och dem inser att de kan ta slut närsom. Jag vet inte men de är tankar som har slagit mig. Eller kanske mamma hade varit tillsammans med den där mannen som hon hade en crush på och som vi varje dag åkte förbi hans lägenhet, ja de var sån min kära mor var, därför jag är så knäpp som hon<3.

Eller så skulle det bara vara så som de var då, då för sex år sedan. Precis innan mamma dog. Jag tror mycket har spelat roll om hur saker och ting hade varit. Vem vet vilken skola eller linje jag skulle gå på om mamma hade levt? Jag hade kanske inte haft samma vänner, samma intressen eller ens samma förutsättningar eller till och med fler förutsättningar. 

Men som jag har sagt tusen gånger och kan säga tusen gånger till. Jag är tacksam. Jag är glad. För jag har det bra. Jag mår bra. 

Trots att jag inte har en mamma, hur tragiskt det än låter och vilken klyscha det är....men .... livet går vidare, man kan inte sörja i evigheter men man kan leva för dem. För vad ska man annars kämpa för. 

Jag lever för min mamma, mina syskon och min pappa. Men framförallt för mina syskon. Om dem inte hade funnits, vet jag att jag hade nog också slutat andats där på våren tvåtuen nio, det hade tagit slut då för mig. Men jag lever och imorgon ska jag göra första tatueringen av tre. Jag vet redan hur de två andra som kommer härnäst ska se ut och dem är för mina syskon och pappa. Men först ska mammas sättas på plats, äntligen. 

Words fourteen

Vem säger att det är fel att vara glad. Vem säger att det är fel att vara ledsen. Vem är det som säger att det är fel att vara arg. Vem säger att det är fel att få känna som man gör. Varenda dag har jag en ny känsla när jag vaknar på mornarna. Ena dagen kan jag bara känna en klump inom mig och känner att allt är rent ut sagt så jävla orättvist. Varför har jag inte mamma vid liv? Men så finns de dem dagarna jag vaknar upp och är glad. Inte glad över att hon inte finns men jag är glad att jag åtminstone hade min mamma i liv i alla fall i elva år. Elva år för mig är mycket, medan mina bröder bara hade henne i liv i sju år. Jag är också glad över hur bra vi har det egentligen. De finns dem som har de värre? Visst är det konstigt att jag som har förlorat den viktigaste i mitt liv, säger att de finns dem som har de värre än mig, men det är ju så. 

Men med tanke på att mina bröder bara hade mamma i sju år, ger mig stor prestationsångest. Verkligen livsångest. För vad är det jag kan göra? Senaste två åren har jag insett att jag tar mycket stort allvar på det här att jag måste vara mamma. Jag måste påminna dem hur mamma var, som person. Jag måste beskydda mina bröder. För dem två är de finaste jag har. Jag vet att mammas största önskan när jag hade fötts var att ge mig ett syskon och jag fick två. Hur fantastiskt är inte det, att få en bror till på köpte nästan. 

Ångesten jag får av att jag måste vara som mamma gör att saker och ting stoppar mig inför framtiden. Efter studenten vill jag plugga, jag vet vad jag vill plugga och är inte säker att det programmet ens finns här hemma i vår stad och då måste jag i sådana fall flytta. Men jag kan inte lämna mina bröder. Vem ska ta hand om dem? Hur ska dem komma ihåg mamma om jag flyttar? Jag velar varje dag över mina tankar, för visst har jag också önskan om att få flytta upp till huvudstaden eller till västkusten eller varför inte ner till Skåne. Men hur ska jag kunna göra det och lämna mina syskon. Jag kan inte. Jag kan inte offra dem för en utbildning. Inte i nuläget i alla fall, vilket känns skönt att det inte är min tur att ta studenten riktigt än. 

Varje dag går jag och tänker på hur jag ska göra i framtiden, för de kommer ju hända att vi skiljs åt och inte bor i samma stad. Men jag kan inte missa mina bröders år på gymnasiet. Men samtidigt vill jag lämna denna stad och upptäcka något helt nytt och nya människor. Jag vill kunna utbilda mig till det jag vill. Men jag slåss fram och tillbaka mellan mina egna tankar och vilja. 

Words thirteen

Under sex år har jag vetat vad det är jag ska göra. Jag har varit bestämd direkt efter mammas sista andetag. Idag har jag äntligen bokat min tid. En tid för att göra en tatuering. En tatuering för min älskade mamma. Jag kommer att göra ett speciellt hjärta som tillhör dikten jag skrev och läste upp på begravningen. Bilden tillhör och det som känns extra viktigt är att mamma har sett bilden. Jag är väldigt nervös över detta val men jag tror ändå att den kommer bli riktigt bra samtidigt som detta är en jätte viktigt grej för mig att göra. För min mamma betyder allt för mig. Så om en vecka sitter jag här i stället med troligtvis en tatuering som jag är hur nöjd med som helst och den är just för mamma.

Kapitel trettio ett

"Lova att du visar att du finns med oss". 

"Ja jag lovar, jag ska försöka". 

När mamma låg på dödsbädden bad vi henne om en enda sak, eller egentligen två. Det ena var att aldrig glömma oss och den andra var att lova oss att hon kommer visa att hon är med oss. På ett eller annat sätt, men bara visa. 

Det var i skolan vi hade nationella i matte, jag gick i femman. Några månader sedan mamma dog, det var vår och en bra dag helt enkelt. Jag satt väl där lika koncentrerad som mina andra klasskompisar och det var knäpptyst i klassrummet. Helt plötsligt känner jag en hand. En hand på min axel. Den trycker med en kraft. Jag vänder mig om och tittar bak men de står ingen bakom mig. Jag tittar på mina klasskompisar och alla sitter lika koncenterade som de gjorde för en minut sedan. Jag börjar tänka, hur kändes de, det var något jag kände igen. Helt plötsligt från ingenstans så känner jag handen igen men denna gången är de inte en utan de är två händer som trycker mot skulderbladen. Jag känner helt plötsligt en värme som kryper sig längst ryggen. Det är även då jag inser vem det är som står bakom mig, som ger mig en klapp på axlen. Mamma. Jag känner igen handformen exakt och man känner hennes långa naglar. Det är mamma som står bakom mig.

Samma gång jag inser detta blir jag också lite rädd men känner en trygghet. Mamma visade sig. Hon finns med oss och hon fanns med mig där. De är ett tillfälle jag aldrig glömmer i hela mitt liv. Jag trodde jag inbillade mig och ibland kan jag tro att jag gör de. Men om de skulle vara inbillning så är de tillåtet för de bevisar för mig själv att jag tror att mamma finns och att hon ens har funnits. 

För ibland skrämmer jag mig själv genom att tro att hon alltid har varit död, i hela mitt liv. 

Kapitel trettio

Varenda dag gick tusen tankar till mamma. Vart kunde hon försvinna nu när hon inte fanns på vår jord mer? Hur ska vi klara oss? 

Vi började rensa och packa flyttkartong efter flyttkartong i radhuset, de kändes tungt och de var inte många gånger jag ens klarade av att vara med för de var alldeles för jobbigt. Jag var med på de som var allra viktigast. Men jag vill inte spendera tid i mammas hus när inte hon fanns där. Det var ju mammas, ingen annan skulle få bo där. Ingen annan skulle få bo i mitt rum. Ingen. Men en mäklare kom och de var visning. En kväll när jag skulle gå och lägga mig säger jag till pappa att jag vill hinna åka bort dit en sista gång innan det säljs. Då berättar pappa att de var försent, det var sålt. 

Våren var rätt tuff, men mycket stöd från min kurator som jag träffade minst en gång i veckan för att prata med någon som inte kände mig från början. Vi började samtidigt vänja oss vid att bara bo med pappa trots att de fortfarande kändes konstigt och många kvällar i veckan grät jag mig till sömns just för att jag ville bara ha en stor kram av mamma. En kram av mamma som sa " Allt kommer bli bra, tro mig." 

 

Words twelwe

Att gå igenom låda efter låda. Att ta upp saker som ligger nerpackat i tidningspapper. Ta upp saker som man får en tillbaka blick och minns exakt vart de ena och de andra stod i hemmet hemma hos kära mamma. Igår plockade vi i flyttkartonger som inte har rörts under dessa sex år som de har gått. Sex år, de är makalöst länge och de chockar mig nästan varje gång jag verkligen tänker på att de var så länge sedan ändå mamma levde. De känns fortfarande som de var igår då vi fick se henne ligga där i sängen.

Jag hittade en låda med massa papper och vykort. De fanns papper från när jag föddes, alltså förlossningspapper och även en liten bunt med hår från min första klippning. Grattiskort till mamma och pappa efter att dem hade fått mig. Listor på vad de var jag hade fått i present när jag föddes, döptes och min ett års dag. Mamma hade skrivit ner exakt allt. De fanns även papper för mina syskon och mamma hade noterat allt. Allt som gick.

De fanns en bunt med papper och vykort som jag reagerade på. De var brev från pappa till mamma. Allt från bara vanliga USA hälsningar från pappa, till kärleksvykort men även kärleksbrev till mamma. Jag vet faktiskt inte hur mamma och pappa hade de första åren dem var tillsammans eller började träffas. Men att läsa de orden pappa skrev till mamma fick mig till tårar. Jag har aldrig i hela min barndom sett mamma och pappa kärleksfulla som ett kärlekspar. Dem har alltid bara varit bästa vänner och de närmsta jag har sett var att dem kramade varandra. Men orden pappa hade skrivit till mamma fick mig att förstå att dem älskade varandra. Små post-it lappar fanns även i lådan som pappa hade skrivit till mamma och dem var så gullig. De var ett speciellt brev som var väldigt långt och jag tror de handlade om när dem i början träffades och hade de lite kämpigt. Men bara av att jag tänker på den ena meningen som stod i de brevet" Jag kommer alltid att älska dig och du kommer aldrig glömma dig " får mig till tårar bara av att skriva. De är ändå sant, pappa och mamma var bästa vänner som älskade varandra som vänner när dem skilde sig. De är också sant att pappa kommer aldrig glömma mamma. Eftersom dem tillsammans skapade mig och mina syskon, och jag är så otroligt tacksam att jag just har mamma som min mamma och pappa som min pappa.

Jag förstår också hur mycket mamma betydde för mormor. Mormor hade gjort några dokument med bilder och små texter till mamma i 40 års present. Där stod det " Du är mitt allt både då och nu". De får mig också att förstå att mormor ser mig som mamma och vill prata med mig varenda dag. 

De var mycket som blev mer klart igår om tankar och känslor. Jag fick även en helt annan bild av pappa och mamma tillsammans. Och jag förstår att mamma måste ha skrattat en hel del över alla roliga kort pappa skickade fårn USA. 

Jag saknar henne ofantligt och jag önskar så att hon hade varit här. För jag behöver henne mer än någonsin.